det är nog det där dom aldrig nämner
Kategori: lite personligt
Satt och lyssnade på håkan lite tidigare idag och "nu kan du få mig så lätt" började sakte komma igång, då nsåg jag att just den låten får mig att bli kär. kär på riktigt. jag kan inte sätta fingre på vad, en person, en sak eller bara livet i säg.. men kär blir jag allt!
När jag ändå börjar skiva om kärlek så har jag insett att jag är ett hopplöst fall. Jag har väl vart kär i princip varje dag sen jag var 14 eller någonting, tre år då. Inte i samma person, men ändå haft känslan. Den har dock inte alltid vart så positiv för mig. Mår faktiskt ganska dåligt när jag är kär. Dock beror det kanske på att det är fel person jag är kär i? Okej, nu får jag mig själv att låta som en slampa som ligger med varenda kille.. don't get me wrong, jag får endast en pirrig känsla i magen. Skulle aldrig gå längre än att titta på en kille från se sådär 100 m avstånd. bara så ni vet.
herregud, jag känner att jag kan skriva hur mycket som hellst om kärlek och mig själv. hade vart jättekul att skriva ett sånt inlägg.. men har man orken? Jag är så sjukt komplicerad. Men jag tror jag faktiskt skulle bli världens bästa flickvän!
